HeaLainen

Förutom den barnsliga beundran jag hade till pappa och kärleken till alla djur som levde tillsamman i vår familj så började jag min kärleks-karriär (vad jag kan minnas) ungefär vid 7-8 års ålder. Jo älskling, jag önskar faktiskt att jag kunde säga att det var du, sorry! ;)

Min första kärlek var en grabb vid namn Magnus (Mange), han bodde i min by och var 2 år äldre än mig. Kom inte precis ihåg när jag blev kär i honom men det var i alla fall så att det varade från att det jag gick i lågstadiet till han slutade på min skola (dvs ungefär i 4 års tid). Han visste såklart om det, alla visste om det!

De retade mig såklart för det och det slutade oftast med att jag var högröd i ansiktet och stirrade ner i golvet för att jag var så fruktansvärt generad. Tordes inte titta på honom ens för att jag tyckte att han var så vacker, prata med honom gick då absolut inte! Tur att vi inte hade alla lektioner i samma klassrum jämt för då hade jag nog inte fått så mycket gjort ;)

Tror varför jag blev så fasligt kär i honom var för att han var ungefär lika lång som mig, hade fräknar och dom mest klarblå ögonen jag någonsin sett. Ögonen är något jag tittar först på hos en kille, ögonen och händerna. (Snälla ögon = oftast snäll som person.)

Men han var snäll och sa inget och tog det hela med ro, vilket jag är glad för! Kan inte va lätt att va en ung tjejs prins under så lång tid :D

Sedan så bytte jag kärleksobjekt till några andra killar efter att han slutade i min skola men fick inte napp förrän jag själv gick i nian. Hade då gått på en ny skola i 2 års tid och bytt objekt ungefär en miljard ggr, som man ofta gör som tjej i högstadiet. (Bytet av skola gjorde att man hade ungefär 10 ggr så många killar att välja på :D )

Då äntligen fick jag min första kille. Höll visserligen inte så länge men jag kunde i alla fall säga att jag hade haft en kille och jag var inte längre den eviga singeln bland mina kompisar.

Så det kan gå :D